Author Archives: Anders Hesselbom

Miljöpartiet och elallergi

Helt oavsett vad som försvaras med följande yttrande, så är det något tänkvärt som sägs av miljöpartiets Eva Andersson-Wilks:

“Visst kan vi luta oss mot vetenskap. Men vilken vetenskap? Den som stämmer överens med verkligheten eller den som inte gör det? Medkänsla och ödmjukhet inför patientens erfarenheter måste också få vara med.”

Mitt språköra trivs bättre med att man säger att vi ska luta oss mot forskning. Ordet vetenskap ett slags inneboende positivitet eftersom dålig vetenskap är dålig först i kontrast med god vetenskap, och då är dålig vetenskap egentligen inte längre vetenskap. Vetenskap får mig att tänka på metoder. Men man bör luta sig mot bra forskning. Eftersom detta handlar om medicinsk forskning påpekar Andersson-Wilks att medkänsla och ödmjukhet inför patientens erfarenheter också är viktigt. Bra sagt!

Bra sagt, om det inte vore till försvar av diagnosen elöverkänslighet. Om en patient upplever ett besvär och insisterar på att diagnosen ska vara elöverkänslighet, är det inte till någon hjälp för patienten om läkaren bekräftar den diagnos som patienten gett sig själv. Om vården verkligen ska vila på en vetenskaplig grund, kan man varken fall av påstådd elallergi, eller speciellt många andra fall självdiagnostiserade sjukdomar, behandla dem utan att först bekräfta diagnosen på ett vetenskapligt sätt. Det är ingen bra metod. Det är “dålig vetenskap”.

Att lekmannamässigt diagnostisera sig själv baserat på sina upplevelser görs hela tiden. T.ex. finns gudstroende som anser att deras upplevda gudomliga närvaro faktiskt betyder att Gud finns, och det är inte helt utan anledning att kristendom kallas religion. Eva Andersson-Wilks pratar om sjukvård. Den stigmatisering som är resultatet av att man låser sig fast vid en diagnos som kanske inte ens är korrekt, som kanske inte ens finns, är ett stort problem för patienten. Besvären som patienten kan nämligen vara ytterst verkliga, och då förtjänar patienten att även diagnosen är det.

Om Gud ber en skeptiker döda sitt barn

Religiös tro, försanthållande av övernaturliga och allsmäktiga väsen, får onekligen konsekvenser. Nästan alltid är det bättre att ha en mer korrekt uppfattning om hur verkligheten är beskaffad, än en mer inkorrekt. SVT rapporterar att ett par i Borås “åtalas i dag för att ha torterat en flicka eftersom de tror att hon är en häxa”. Flickan misshandlades och förnedrades av vuxna (föräldrar?) som sa sig verkligen tro att hon var en häxa, och konsekvensen att agera som föräldrarna gjorde, följer naturligt av den föreställningen. Till vilken grad ska de vuxnas religion respekteras och till vilken grad ska barnets rättigheter respekteras? Ett argument som används i omskärelsedebatten, är att omskärelsen inte bara är föräldrarnas rätt att utöva en rit på sitt barn, utan även att det är barnets rätt till sin “religiösa identitet” – hypotesen om judisk snoppbonding säger oss att de synliga konsekvenserna av det man utsätter barnet för, är något som skulle vara till barnets fördel.

Även häxan får förmodligen med sig ett minne från sina religiösa föräldrar i form av bestående skador av sparkarna hon fick ta emot. När man “respekterar religiös tro” måste man ta ställning till om man tycker att häxutdrivning är något som ska vara tillåtet i religionsfrihetens namn och om omskärelse ska vara tillåtet i religionsfrihetens namn. Både omskärelse och häxutdrivning är primitiva religionsyttringar som barnen skulle kunna klara sig bra utan, men att vara motståndare till dessa riter är knappast att respektera förändrarnas religion, det är snarare att ställa sig på barnens sida. Barn som kanske inte ens utvecklat någon religion. Och om man påstår att detta är något som görs för barnens skull och alltså anser att barnen har “rätt” till denna behandling, då gäller det att man kan styrka varför vissa barn mår dåligt av att inte ha dessa kränkningar och förnedrande handlingar i bagaget.

Både fallet med häxan och med fallet med rituell omskärelse visar på graderna av övergreppen som görs i religionens namn. Kanske att det ena ska vara tillåtet men inte det andra? Vissa övergrepp kanske är så pass lindriga att barnet helt enkelt måste stå ut, eftersom föräldrarnas rätt går före? Om man tänker på en möjligen ännu mer normaliserad föreställning, nämligen den att Gud är ett allsmäktigt väsen som kan prata med de som tror, hur ska man hantera om den guden säger något tokigt till en av sina anhängare? Gud ber bland sina anhängare att döda t.ex. sina barn. Sådant händer. Att respektera någons religiösa tro på en allsmäktig gud som kan kommunicera med sina anhängare, är att välsigna en sådan avrättelse.

Att man får tro på vad man vill, är självklart. Vissa föreställningar är mindre respektingivande än andra, och de föreställningar som år 2013 fortfarande benämns som “religiösa” är kanske de allra minst respektabla föreställningarna. Det är här vi hittar allsmäktiga gudar, häxor och demoner. Om man verkligen tror, är det inget konstigt att man ibland agerar på sina föreställningar. Men att föreställningar måste tas på tro, är ju varningssignalen som säger att föreställningarna antagligen är felaktiga. Finns det något som tyder på att häxor infiltrerar Borås? Nej, alltså kan man förhålla sig avvaktande eller ta det på tro. Finns det något som tyder på att Gud kan prata med sina anhängare? Nej, alltså kan man förhålla sig avvaktande eller ta det på tro.

Om Gud skulle få för sig att be en skeptiker döda sitt barn, kanske denne förmår att reagera på att något osunt är på väg att hända. Om Gud skulle få för sig att be en troende döda sitt barn, kan man bara hoppas att övertygelsen om Guds existens är begränsad, för annars går det illa.

 

Om Ny Generation

Om elevorganisationen Ny Generation:

Vi ser vad som kommer, men tro sätter stopp för försvaret

Vi får verkligen hoppas att detta slutar lyckligt. Enligt Aftonbladet vill en svensk artist med leukemi, skjuta behandlingen framåt i tiden för att få tid att slutföra sin alternativmedicinska behandling som ska bygga upp personens immunförsvar.

Enligt samma text ser överläkare Stefan Branth positivt på att hålla fast vid det man tror på (konstigt uttalande för att komma från en man av vetenskapen) men betonar tack och lov att man inte ska avstå den evidensbaserade vården, för det kan göra att man får ännu större problem.

Mina tankar går till artisten i fråga, och jag hoppas att detta får ett lyckligt slut.

Det är lätt att halka in på konspirationsspåret

Det kommer kanske inte som någon överraskning att religiösa dogmer kan stå i vägen för förmågan att dra rationella slutsatser, och frågan om hur man ska förhålla sig till detta aktualiseras på allvar av “Newtonbloggaren” Johannes Axelsson, när han avslöjade att han levererar utbildning i skapelsetro för Umeå Kommuns räkning. Hur det egentligen ligger till med den saken kommer vi kanske aldrig att få veta, eftersom allt inte kan granskas hur som helst inom skolan. Grundskolan är under ständig bearbetning från krafter som vill påverka åt ena hållet, krafter som vill påverka åt andra hållet, och krafter som vill veta vad som verkligen händer. T.ex. föreningen Vetenskap och Folkbildning samt Humanisterna förespråkar utbildning baserad på vetenskaplig konsensus, medan de skapelsetroende värderar sin akademiska frihet högre – för att de inte håller med om konsensus. Just Axelsson skriver i ett inlägg som handlar om skapelsetro i skolan, att hans roll är att uppmuntra elevernas personliga ställningstaganden, vilket låter vettigt, men inte alls är helt okontroversiellt där eleven besitter en föreställning och vetenskaplig konsensus ligger någon annan stans. Skapelsetro och evolution.

När sakfrågan diskuteras förekommer ett antal debattknep, och ett välkänt grepp som används ganska framgångsrikt av skapelsetroende, är att säga att ateister och gudstroende utgår från olika världsbilder, och därför kommer till olika slutsatser. Anders Gärdeborn använder uttrycket “olika glasögon” i egenskap av den kreationistiska föreningen Genesis. Hemligheten är att detta grepp erkänner en övertolkning av data, men samtidigt påstår att vetenskapen också övertolkar, och att det då är en fråga om vem som har Gud på sin sida. Men när som helst när detta ifrågasätts, kommer konspirationstänket upp till ytan. Denna gång i en dialog i kommentarsfälten. Men låt mig först klargöra något:

Är det verkligen bara evolutionsteori som skapelsetroende inte accepterar? Nej. Just Axelsson är ungjordskreationist, vilket betyder att NO-utbildningen på Hannaskolan i Umeå kommer från en lärare som inte accepterar kosmologi eller geologi. Mycket energi har lagts på att riva ner paleontologi och radiometrisk datering. Och så händer det. “Man ska inte tro på allt som står på Wikipedia.” I en bisats ställs frågan att “om Wikipedia har fel, varför rättar du inte sidan?” Det går inte. Det skulle plockas bort direkt.

Vi låter utbildningen, som borde vila på vetenskaplig grund, skötas av personer som inte bara själva saknar tillit till vetenskapen, utan betraktar den gemensamma faktorn bakom “felaktiga påståenden” inom olika discipliner (geologi, kosmologi, paleontologi, biologi och fysik) bero på att vetenskapsmännen är ateister som sammansvärjt sig mot Gud. Detta kommer troligen inte erkännas utan lite omsvep, men läs Newtonbloggen och bilda dig en uppfattning. Det är ett sätt att engagera dig för framtida generationers kunskapsbas.

Men det är inte evolutionsteorin som är under angrepp. Det är vad geologin säger om jordens ålder, det är radiometrisk datering, det är kosmologi generellt, och vissa aspekter inom biologin. “Evolution” är ett samlingsnamn för sådant som är dåligt och ogudaktigt, men teorin accepteras faktiskt för det mesta. Peter Hadfield förklarar.

Gudalös utbildning

I USA finns muséer som på fullaste allvar menar att bibeltolkning är rätt väg att gå för den som vill förstå fenomen som dinosauriefossil, och som pedagogiskt och prydligt presenterar sina argument som ligger bakom slutsatsen att jorden är några tusen år gammal, och att människor levde tillsammans med dinosaurier. Jordens ålder står faktiskt inte i bibeln, men en tolkning från en religiös auktoritet har gjort att en ung jord blivit konsensus bland ortodoxa dogmatiker.

Kristna vetenskapsauktoriteter (alltså inte vetenskapsauktoriteter som är kristna, utan just kristna vetenskapsauktoriteter) har justerat den vetenskapliga metoden till att anpassa bevisen till sin gudomliga slutsats istället för att försöka följa bevisen oavsett var de leder. Ett bra exempel på denna skillnad är hur vetenskaplig konsensus rört sig från en ung jord till en miljarder år gammal i samband med att ny evidens blev tillgänglig genom förfinade metoder. Vägen från skapelse till evolution det mest typiska exemplet på resa som lämnade den ortodoxa dogmatikern i kölvattnet, och “newtonbloggaren” den kanske mest aktuella manifestationen av detta.

Om du inte är den som ska föra kunskap vidare till nya generationer, kan man tycka att en felaktig föreställning om att vara skapad inte är så farlig, men evolutionsteorin är inte bara teorin som förklarar arternas mångfald, den förklarar även fenomen som t.ex. antibiotikaresistens. Kreationister argumenterar gärna att evolution inte är förklaringen bakom resistensutveckling, men faktum är att evolutionsteori bär just en sådan förklaring medan påståendet att vi är skapade, över huvudet taget inte är en teori. Föreställningen att vi är skapade, bär inget förklaringsvärde alls. För något alls.

Att placera sitt barn på en kristen skola, där religionen inte stannar vid religiösa föreställningar, utan även inkorporerar kristen vetenskap, är att beröva barnen rätten till tillgång till fungerande förklaringsmodeller och ett egenmäktigt förfarande mot barnen. Att låta skolor vara ickekonfessionella, berövar inte något från någon. Utrymme för religion finns ändå, genom föräldrars påverkan, kyrkor, barntimmar, söndagsskola, konfirmationsundervisning, och mycket, mycket mer. Det sekulära Sverige är moget att lämna Gud utanför utbildningssystemet.

Det bästa från Christopher Hitchens

Jag kan inte undanhålla er denna sammanställning av kommentarer från Christopher Hitchens, mestadels hämtade från debatter. Hitchens en av få riktigt stora när det kommer till religionsfilosofi. Tack till John Houdi för detta tips.

Religion är alternativmedicin och alternativmedicin är religion

Från Sveriges Radio:

Biståndsorganisationen Svenska Missionsrådet (SMR) får varje år 100 miljoner kronor från Sida, bland annat för att arbeta mot hiv och aids Afrika. En av deras medlemsorganisationer är Trosgnistan, som är Sida-stödda, med 90-konto och kopplade till Radiohjälpen. De har en omsättning på 18 miljoner kronor. I insamlingsgalan Musikhjälpen i Verklighetens egna kanal P3 fick Trosgnistan över 300 000 kronor.

I andra kapitlet av Magnus Arvidsons granskning avslöjas att Trosgnistan botar hiv/aids med bön. Och SMR:s högste chef, som alltså fördelar en miljon i bistånd var tredje dag, tror också att det är möjligt. Men Sidas förtroende för SMR är fortsatt starkt: så länge inga Sida-pengar går till helbrägdagörelse är det OK för dessa organisationer och personer att bedriva sådan verksamhet för andra pengar.

Problemet med att “bota” AIDS med hittepåmetoder är att om man framgångsrikt lurar patienten, kan patienten välja att avstå från den medicinska behandling som han så väl behöver, och kan därför utsättas för mer lidande än vad som är nödvändigt. Man skulle kunna säga att den religiösa övertygelsen är drivkraften bakom föreställningen handpåläggning verkligen kan bota aids. Eller, kanske inte handpåläggningen som sådan, det är Gud som ligger bakom. En styrelsemedlem i en svensk förening mot pseudovetenskap påpekade att healing (inklusive religiös sådan) alltså kan klassificeras som alternativmedicin.

De premisser som ligger bakom religiös healing, t.ex. att Gud hör bön, att Gud kan agera i den naturliga världen genom agenter – helarna – kan absolut betraktas som ganska lösa, för att undvika påståendet att de är helt felaktiga.

På sätt och vis kan man även dra en del omvända paralleller mellan alternativmedicin och religion. Premisserna bakom t.ex. homeopati är inte lite knäppa och ogrundade. Trots att detta har retts ut flera gånger, och trots att de positiva effekter som homeopati faktiskt har redan är förklarade, så har du en liten skara läkare och andra som mer än gärna applicerar “den homeopatiska konsten”, nästan som om de vore immuna mot debunkningen eller de studier som inte gör deras poäng. I slutändan, om Harry Potter-medicin kommer i vägen för en behandling som patienten faktiskt behöver, så är konsekvenserna lika oönskade, oavsett om patienten fick religiös healing eller homeopati.

De senaste juridiska prövningarna kring homeopati och healing som vi har haft i Sverige, kommer säkert ge oss anledning att återkomma till detta. Tyvärr.

Varför angripa religion och religiös tro?

Religion är väldigt respektkrävande, och samhället drar ett ganska tungt lass för att tillgodose religiösa krav. Detta kanske inte är så tokigt som det verkar, priset för att inte vara tillmötesgående mot religiöst motiverade krav kan vara väldigt högt. Är man inte troende själv, kan det vara svårt att föreställa sig hur hårt aldrig så saklig kritik kan träffa en person. För den delen, inte alla troende vet hur hårt det kan träffa. De privilegier som följer med religiös tro att göra, är i varierade grad subventionerat av villfarelsen att man “ger någon en tro eller en religion” när barn är inblandade, eller att man “värnar om rätten att utöva sin religion” när inga barn är inblandade. På något vis, verkar tro vara lite mer åtråvärt än att inte tro. Vilka är dessa privilegier? Några exempel på det kan vara att på vissa håll får präster tillgång till skolklasser under skolavslutningarna, i (obligatoriskt) licensfinansierade kanalen P1 får religionen en timme i veckan i form av gudstjänst (utöver den tid där full rimliga journalistiska infallsvinkeln används i t.ex. Människor och tro). Även i SVT förekommer religiösa inslag.

Den journalistiska aspekten ser jag faktiskt inga större problem med. Om man efter bästa förmåga rapporterar om religiösa fenomen, som i Människor och tro, positiva och negativa sidor, så gör man redan lite av det som jag efterlyser. Däremot, när man har en gudstjänst så står man på sin respektive religions sida och säger hur saker och ting ligger till enligt sin specifika religiösa inriktning. Hur allmän Svenska Kyrkan än anser sig vara, så kommer de alltid att förbli ett smalt alternativ på den globala skalan. När det gäller flyktingar, så är Sverige relativt bra (men ändå dåliga) på att ta hand om dessa, bara de inte är ateister.

Om vi leker med tanken att religion både börjar och slutar med grundlösa och flummiga föreställningar om hur verkligheten är beskaffad, på områden där den praktiska vetenskapen inte har något intresse, så är inte religioner något som är värt att bemöta. Detta synsätt reducerar religion till en galen människas världsbild, eller irrelevant blind fläck hos en annars stabil person. Har du pratat med någon medlem i föreningen Vetenskap och Folkbildning, finns en viss tendens att prata om att något måste vara “vetenskapligt avgörbart” för att vara värt att bestrida, vilket inte riktigt är hela sanningen och ett uttryck för att man blandat ihop föreningen VoF’s särintresse med en generell och sund skepticism. För religion stannar inte vid att några förvirrade själar gör anspråk på att veta något som de vid granskning hävdar är ovetbart. Religion stannar absolut inte där. Det finns bl.a. moraliska anspråk och juridiska anspråk som knyter an på det omättliga behovet av respekt som jag nämnde i tidigare.

Det moment 22 som vi står inför är att vi har ett stora problem både när religion respekteras i form av att vi låter sektistiska beteenden frodas, och när den religiösa känner sig trängd. Det mest uppenbara exemplet på mitt första påstående är den extrema tolerans för kriminellt beteende och antisemitism som den katolska kyrkan har utvecklat, eller varför inte dödsstraff för att lämna islam? Ett mycket uppenbart exempel på mitt andra påstående skulle kunna vara någon som skjuter ihjäl t.ex. en abortläkare. Vad har detta med moderata religiösa att göra? Vi har haft extremt svårt erkänna till vilken grad religiös tro, moderat eller inte, bevarar inhumaniteten hos människan, så frågan är berättigad.

Om vi verkligen respekterar religiös tro, vem är en moderat troende att kritisera en fundamentalist? Dessa vilar på samma rätt till en personlig (och grundlös) övertygelse. Är inte frågan vetenskapligt avgörbar, så är den inte. Och vem är en moderat troende att säga att en fundamentalist har låst sig för hårt vid fundamentet som ni båda delar? Det mynnar snarare ut i en teologisk fråga, och som vår gudstroende civilminister Stefan Attefall påpekar, så ankommer det över huvudet taget inte på någon annan att recensera någon teologiska ställningstaganden. Staffan Bengtsson skrev denna mening i en debattartikel som Nerikes Allehanda publicerade: “Vi människor är obönhörligen påverkade av vår kultur, ingen av oss går helt vår egen värld i våra tankar. En kultur där en viss föreställning anses vara en del av vardagen [...] är också något folk generellt inte reagerar mot.” Således utgör den respekt som avkrävs en oerhört viktig faktor när galenskap odlas och sprids. Att bekämpa religiösa anspråk innebär att man har ett intresse av att verkligen vilja veta hur verkligheten är beskaffad, men det stannar inte där.

En inventering av argumenten

Som uppvuxen bland troende har jag i samtal försökt att lyssna in argumenten för varför deras tro är legitim. Man får självklart tro vad man vill, så betrakta detta som en hypotetisk tankeövning där jag ger min syn på frågan om gudar. Och Gud. Nej, gudar såsom övernaturliga väsen (t.ex. Oden eller Tor, Vishnu eller Shiva, eller till och med Jahve eller Baal) är faktiskt inte riktigt samma sak som en personlig gud, alltså den gud vi bara skriver Gud. Detta är viktigt att vi förstår, eftersom vi ateister bara kan ana hur verklig Guds existens för den troende, och detta inte bara är vanlig hederlig vidskepelse, utan avancerad religionspsykologi.

Om du vill, tänk dig att en som tror på något gör ett sanningsanspråk utifrån sin tro. Då är frågan helt plötsligt öppen för prövning, ifrågasättande och argumentation.

“Man får inte ifrågasätta”
Jo, man får det. Men jag förstår att det inte alltid är roligt. Jag håller inte med, för jag tycker att jag växer när jag blir ifrågasatt, men jag förstår verkligen att personer vill kunna vila i sin tro ibland. Om någon verkligen vill berätta om sin tro, då borde det vara en signal att det även är rätt läge att berätta varför man anser att den är felaktig. Om någon dessutom gör ett sanningsanspråk av sin tro, alltså berättar att “så här tror jag, och jag har rätt”, ja, då tycker jag man har skyldighet att ta debatten. Här spelar det ingen roll huruvida det är en religiös tro, annan övernaturlig tro, en pseudovetenskaplig föreställning, eller vad det än är.

Det är som sagt inte alltid roligt att bil ifrågasatt. Men ibland är det det. Och när man är på rätt humör, är det riktigt roligt. Och det bästa som finns, är att bli motbevisad. Den som inte blivit motbevisad, är inte vuxen. Jag vet att jag pratar om detta på ungefär samma sätt som en machokille pratar om lumpen, så jag förstår att det är på sin plats att leverera en liten förklaring.

Om du accepterar att du blivit motbevisad, har du lärt dig något nytt. Du har lämnat en föreställning om din omvärld till förmån för en annan, förhoppningsvis en mer korrekt sådan.

Om du accepterar att du blivit motbevisad, har du samtidigt påvisat att du inte är fundamentalist. En fundamentalist har utgångspunkt i vad personen i fråga anser vara sant, inte i varför personen anser något vara sant. Den bakomliggande orsaken kan vara precis vad som helst. Auktoritetstro, magiskt tänkande, religiösa dogmer, eller vad som helst. Men sannolikheten att du, i en given fråga, både har rätt och är fastlåst i ett fundament som du inte förmår att pröva, vrida och vända på, är minimal, för att inte säga helt obefintlig.

Från den offentliga debatten tycker jag att kristdemokraternas Tuve Skånberg är ett bra exempel. Skånberg är en av medlemmarna i den kristna tankesmedjan Claphaminstitutet, och han är en ivrig förespråkare för att helt enkelt kriminalisera hädelse, och i hädelse inkluderas kritik av religion. I en debattartikel i Expressen, ger han Norges hädelselag som ett gott exempel.

En hädelselag som på Irland är inte önskvärd i Sverige, därtill är yttrandefriheten allt för viktig. I stället är det till Norge vi bör fästa blickarna om vi vill pröva en modern lag som kan garantera medborgarna i ett pluralistiskt samhälle skydd även mot hets mot sin religion.

Skånberg sitter i riksdagen (igen) sedan valet 2010.

“Allt är inte svart eller vitt”
Tänk dig detta scenario. En person har en hållning, en annan person har en annan hållning. Den ena tror inte på Gud, den andre är kristen. Debatten har låst sig, någon har tröttnat, den ena sidan eller ingen av sidorna är beredda att acceptera den andres argument, så ingen av parterna tycker att den har fått tillräckligt goda argument för att lämna sin övertygelse.

Som en liten parentes vill jag säga att jag inte anser att man är kristen på grund av några empiriska belägg eller några fungerande argument, utan på grund av kulturell påverkan. Skolan, familjen eller kompisarna är ofta orsaken, inte vetenskapliga upptäckter. När du hör någon som refererar till en specifik vetenskapsman som blivit kristen under sina studier av naturen, därför att han såg hur fantastisk naturen verkligen är, så är det inte Jahve specifikt han har upptäckt. Han har blivit överväldigad, och vänt sig till den religion som fanns tillgänglig i den kultur han lever. Hade samma person aldrig hört talas om kristendomen eller Jahve, men levt i ett muslimskt land, hade han inte blivit kristen, utan muslim, och han hade tillskrivit Allah som upphovsman. Det är alltså inte empiri, utan kulturell påverkan som styr, vilket jag vill betona är besvärande för trovärdigheten i det övernaturliga anspråket. Åter till scenariot.

Här kommer “allt är inte svart eller vitt” in. Det är ett uselt sätt att försöka avsluta en debatt, eftersom den som säger det insinuerar att den besitter förmågan att anpassa sig, medan motståndaren inge gör det. Motståndaren tycker tydligen att “allt är svart eller vitt”. Skulle det som lök på laxen dessutom vara den kristne som uttrycker detta, tycker jag att man kan se det som ett uttryck för personen inte känner till grunderna för sin egen tro. Svart och vitt, godhed och ondska, en tvåsidig retorik, är vad kristendomen har som sina tillgångar. Inte något övertygande argument.

“Kristna bedriver biståndsarbete”
Både religiösa organisationer som t.ex. Läkarmissionen eller icke kristna organisationer som t.ex. Läkare utan gränser, kan bedriva biståndsarbete. (Läkarmissionen skriver att deras “verksamhet vilar på en kristen och humanistisk värdegrund vilket får sitt konkreta uttryck i syftet att frigöra utsatta människors egen förmåga att förändra sina levnadsvillkor”.)  Jag tycker faktiskt att kristna kan ha ett mer humanistiskt engagemang än gemene man, kanske till och med ett större humanistiskt engagemang än svenska humanister. Men de är så värdelösa på det, på grund av deras bristande objektivitet. I bästa fall, bifogas biståndsarbetet med lite religiös propaganda eller rekrytering till den egna religionen. I värsta fall, som Verkligheten i P3 avslöjade, kan kristna agera helt vansinnigt på grund av sina religiösa övertygelser. T.ex. genom handpåläggning mot AIDS, som Svenska Missionsrådet gjorde i deras afrikanska verksamhet under 2009, och så vitt jag vet, även gör. De humanitära konsekvenserna är naturligtvis katastrofala.

 ”Allt är inte så enkelt som du tycks tro”
Som exempel till detta argument, har du någon gång fått frågan om var t.ex. moralen (eller något annat) kommer ifrån? Gärna tillsammans med påståendet att “vetenskapen kan inte allt”.

Tänk dig att du faktiskt kan svara på frågan om var moralen kommer ifrån. Du kanske till och med hänvisar till en vetenskaplig artikel med en förklaring. Då har du förenklat. Den (tänkta) 40-sidiga artikeln är en förenkling. “Det är inte så enkelt som du tycks tro. Gud skapade moralen.” Det skulle vara den icke förenklade, komplicerade sanningen.

Även om detta är rätt i sak, så uppmuntrar inte den hållningen till att man vill ta reda på hur något verkligen ligger till. Man ska bara finna sig i att det är Gud. Och om man inte tar reda på hur något ligger till, får man aldrig reda på om det kanske verkligen är Gud som är upphovsman. Men detta kommer ifrån att om man verkligen tar reda på var något kommer ifrån, så visar det sig ofta att det kanske inte är Gud i alla fall. Därför är en lite mer kunskapsfientlig hållning det tryggaste för någon som ändå inte är beredd att ändra uppfattning.

Beviset
Följande går väl inte att bemöta? Det är ju ett bevis för att kristendomen verkligen är en sann religion. Dessutom kommer texten från ett meningsbyte jag hade med en präst.

Om en person som ber till Jesus upplever att han blir hörd, förlåten och helad. Varför skulle personen i fråga inte tillskriva denna upplevelse till Jesus? Särskilt om förlåtelsen och det inre helandet som skett faktiskt är något som finns kvar.

Problemet här är att det är en anekdot. Det behöver inte vara någon yttre kraft inblandad alls. Som troende kan man faktiskt må bra av att bekräfta sin tro, att meditera, att söka ro, och så vidare. För inte bevisar väl detta (påhittade) argument att magiska stenar existerar?

Om en person som ber till en sten upplever att han får ljus, kärlek och värme. Varför skulle personen i fråga inte tillskriva denna upplevelse till stenen? Särskilt om känslan av ljus, kärlek och värme som skett faktiskt är något som finns kvar.

Så om det tyngsta argumentet för kristendomen idag, verkligen är sant, kan man på samma grund säga att det finns magiska stenar. Även om både kristendomen är en religion med korrekta sanningsanspråk, och magiska stenar verkligen finns, så är dessa argument helt värdelösa, för de säger ingenting om hur jag vet att det är just en extern kraft jag kommunicerar med när jag ber, och varför denna externa kraft är just Jesus. Eller en magisk sten.

Motbeviset
Jag kan inte motbevisa Guds existens bortom alla rimliga tvivel. Jag kan i princip inte motbevisa några övernaturliga anspråk, eller några övernaturliga väsen. Jag kan inte veta om just Jahve existerar någonstans, eller har existerat någonstans. Men frågan är hur kristna kan veta det? Och av allt som inte går att motbevisa, varför avfärdar de t.ex. tandfén, men inte Jahve? Jag har inte hört någon tillfredsställande förklaring. Ett argument jag hörde ställde Jahve mot Russells tekanna. Eftersom Jahve har betydelse för oss i våra liv, medan tekannan inte har det, finns Jahve, men inte tekannan.

Fast det säger inget om existensen, bara vad vi tillskriver det vi tror existerar.

Vi kan inte veta. Och att vi inte kan veta, betyder varken att vi kan säga “Gud finns” eller ” Gud finns inte”. Tittar vi på beläggen, så törs jag lova att Gud verkligen inte finns. Och om Gud finns, varför ska hans moral och seder, som liknar mellanöstern för 2000 år sedan, råda i Sverige? En personlig gud kan manifesteras av vissa genom Bibeln, av andra genom Koranen, så har verkligen den personliga guden som så många tror på, glidit bort från dessa gamla skrifter. Vill konfrontera troende som säger sig predika “Guds ord”? Ta en titt på projektet AteistBibeln.