Som uppvuxen bland troende har jag i samtal försökt att lyssna in argumenten för varför deras tro är legitim. Man får självklart tro vad man vill, så betrakta detta som en hypotetisk tankeövning där jag ger min syn på frågan om gudar. Och Gud. Nej, gudar såsom övernaturliga väsen (t.ex. Oden eller Tor, Vishnu eller Shiva, eller till och med Jahve eller Baal) är faktiskt inte riktigt samma sak som en personlig gud, alltså den gud vi bara skriver Gud. Detta är viktigt att vi förstår, eftersom vi ateister bara kan ana hur verklig Guds existens för den troende, och detta inte bara är vanlig hederlig vidskepelse, utan avancerad religionspsykologi.
Om du vill, tänk dig att en som tror på något gör ett sanningsanspråk utifrån sin tro. Då är frågan helt plötsligt öppen för prövning, ifrågasättande och argumentation.
“Man får inte ifrågasätta”
Jo, man får det. Men jag förstår att det inte alltid är roligt. Jag håller inte med, för jag tycker att jag växer när jag blir ifrågasatt, men jag förstår verkligen att personer vill kunna vila i sin tro ibland. Om någon verkligen vill berätta om sin tro, då borde det vara en signal att det även är rätt läge att berätta varför man anser att den är felaktig. Om någon dessutom gör ett sanningsanspråk av sin tro, alltså berättar att “så här tror jag, och jag har rätt”, ja, då tycker jag man har skyldighet att ta debatten. Här spelar det ingen roll huruvida det är en religiös tro, annan övernaturlig tro, en pseudovetenskaplig föreställning, eller vad det än är.
Det är som sagt inte alltid roligt att bil ifrågasatt. Men ibland är det det. Och när man är på rätt humör, är det riktigt roligt. Och det bästa som finns, är att bli motbevisad. Den som inte blivit motbevisad, är inte vuxen. Jag vet att jag pratar om detta på ungefär samma sätt som en machokille pratar om lumpen, så jag förstår att det är på sin plats att leverera en liten förklaring.
Om du accepterar att du blivit motbevisad, har du lärt dig något nytt. Du har lämnat en föreställning om din omvärld till förmån för en annan, förhoppningsvis en mer korrekt sådan.
Om du accepterar att du blivit motbevisad, har du samtidigt påvisat att du inte är fundamentalist. En fundamentalist har utgångspunkt i vad personen i fråga anser vara sant, inte i varför personen anser något vara sant. Den bakomliggande orsaken kan vara precis vad som helst. Auktoritetstro, magiskt tänkande, religiösa dogmer, eller vad som helst. Men sannolikheten att du, i en given fråga, både har rätt och är fastlåst i ett fundament som du inte förmår att pröva, vrida och vända på, är minimal, för att inte säga helt obefintlig.
Från den offentliga debatten tycker jag att kristdemokraternas Tuve Skånberg är ett bra exempel. Skånberg är en av medlemmarna i den kristna tankesmedjan Claphaminstitutet, och han är en ivrig förespråkare för att helt enkelt kriminalisera hädelse, och i hädelse inkluderas kritik av religion. I en debattartikel i Expressen, ger han Norges hädelselag som ett gott exempel.
En hädelselag som på Irland är inte önskvärd i Sverige, därtill är yttrandefriheten allt för viktig. I stället är det till Norge vi bör fästa blickarna om vi vill pröva en modern lag som kan garantera medborgarna i ett pluralistiskt samhälle skydd även mot hets mot sin religion.
Skånberg sitter i riksdagen (igen) sedan valet 2010.
“Allt är inte svart eller vitt”
Tänk dig detta scenario. En person har en hållning, en annan person har en annan hållning. Den ena tror inte på Gud, den andre är kristen. Debatten har låst sig, någon har tröttnat, den ena sidan eller ingen av sidorna är beredda att acceptera den andres argument, så ingen av parterna tycker att den har fått tillräckligt goda argument för att lämna sin övertygelse.
Som en liten parentes vill jag säga att jag inte anser att man är kristen på grund av några empiriska belägg eller några fungerande argument, utan på grund av kulturell påverkan. Skolan, familjen eller kompisarna är ofta orsaken, inte vetenskapliga upptäckter. När du hör någon som refererar till en specifik vetenskapsman som blivit kristen under sina studier av naturen, därför att han såg hur fantastisk naturen verkligen är, så är det inte Jahve specifikt han har upptäckt. Han har blivit överväldigad, och vänt sig till den religion som fanns tillgänglig i den kultur han lever. Hade samma person aldrig hört talas om kristendomen eller Jahve, men levt i ett muslimskt land, hade han inte blivit kristen, utan muslim, och han hade tillskrivit Allah som upphovsman. Det är alltså inte empiri, utan kulturell påverkan som styr, vilket jag vill betona är besvärande för trovärdigheten i det övernaturliga anspråket. Åter till scenariot.
Här kommer “allt är inte svart eller vitt” in. Det är ett uselt sätt att försöka avsluta en debatt, eftersom den som säger det insinuerar att den besitter förmågan att anpassa sig, medan motståndaren inge gör det. Motståndaren tycker tydligen att “allt är svart eller vitt”. Skulle det som lök på laxen dessutom vara den kristne som uttrycker detta, tycker jag att man kan se det som ett uttryck för personen inte känner till grunderna för sin egen tro. Svart och vitt, godhed och ondska, en tvåsidig retorik, är vad kristendomen har som sina tillgångar. Inte något övertygande argument.
“Kristna bedriver biståndsarbete”
Både religiösa organisationer som t.ex. Läkarmissionen eller icke kristna organisationer som t.ex. Läkare utan gränser, kan bedriva biståndsarbete. (Läkarmissionen skriver att deras “verksamhet vilar på en kristen och humanistisk värdegrund vilket får sitt konkreta uttryck i syftet att frigöra utsatta människors egen förmåga att förändra sina levnadsvillkor”.) Jag tycker faktiskt att kristna kan ha ett mer humanistiskt engagemang än gemene man, kanske till och med ett större humanistiskt engagemang än svenska humanister. Men de är så värdelösa på det, på grund av deras bristande objektivitet. I bästa fall, bifogas biståndsarbetet med lite religiös propaganda eller rekrytering till den egna religionen. I värsta fall, som Verkligheten i P3 avslöjade, kan kristna agera helt vansinnigt på grund av sina religiösa övertygelser. T.ex. genom handpåläggning mot AIDS, som Svenska Missionsrådet gjorde i deras afrikanska verksamhet under 2009, och så vitt jag vet, även gör. De humanitära konsekvenserna är naturligtvis katastrofala.
”Allt är inte så enkelt som du tycks tro”
Som exempel till detta argument, har du någon gång fått frågan om var t.ex. moralen (eller något annat) kommer ifrån? Gärna tillsammans med påståendet att “vetenskapen kan inte allt”.
Tänk dig att du faktiskt kan svara på frågan om var moralen kommer ifrån. Du kanske till och med hänvisar till en vetenskaplig artikel med en förklaring. Då har du förenklat. Den (tänkta) 40-sidiga artikeln är en förenkling. “Det är inte så enkelt som du tycks tro. Gud skapade moralen.” Det skulle vara den icke förenklade, komplicerade sanningen.
Även om detta är rätt i sak, så uppmuntrar inte den hållningen till att man vill ta reda på hur något verkligen ligger till. Man ska bara finna sig i att det är Gud. Och om man inte tar reda på hur något ligger till, får man aldrig reda på om det kanske verkligen är Gud som är upphovsman. Men detta kommer ifrån att om man verkligen tar reda på var något kommer ifrån, så visar det sig ofta att det kanske inte är Gud i alla fall. Därför är en lite mer kunskapsfientlig hållning det tryggaste för någon som ändå inte är beredd att ändra uppfattning.
Beviset
Följande går väl inte att bemöta? Det är ju ett bevis för att kristendomen verkligen är en sann religion. Dessutom kommer texten från ett meningsbyte jag hade med en präst.
Om en person som ber till Jesus upplever att han blir hörd, förlåten och helad. Varför skulle personen i fråga inte tillskriva denna upplevelse till Jesus? Särskilt om förlåtelsen och det inre helandet som skett faktiskt är något som finns kvar.
Problemet här är att det är en anekdot. Det behöver inte vara någon yttre kraft inblandad alls. Som troende kan man faktiskt må bra av att bekräfta sin tro, att meditera, att söka ro, och så vidare. För inte bevisar väl detta (påhittade) argument att magiska stenar existerar?
Om en person som ber till en sten upplever att han får ljus, kärlek och värme. Varför skulle personen i fråga inte tillskriva denna upplevelse till stenen? Särskilt om känslan av ljus, kärlek och värme som skett faktiskt är något som finns kvar.
Så om det tyngsta argumentet för kristendomen idag, verkligen är sant, kan man på samma grund säga att det finns magiska stenar. Även om både kristendomen är en religion med korrekta sanningsanspråk, och magiska stenar verkligen finns, så är dessa argument helt värdelösa, för de säger ingenting om hur jag vet att det är just en extern kraft jag kommunicerar med när jag ber, och varför denna externa kraft är just Jesus. Eller en magisk sten.
Motbeviset
Jag kan inte motbevisa Guds existens bortom alla rimliga tvivel. Jag kan i princip inte motbevisa några övernaturliga anspråk, eller några övernaturliga väsen. Jag kan inte veta om just Jahve existerar någonstans, eller har existerat någonstans. Men frågan är hur kristna kan veta det? Och av allt som inte går att motbevisa, varför avfärdar de t.ex. tandfén, men inte Jahve? Jag har inte hört någon tillfredsställande förklaring. Ett argument jag hörde ställde Jahve mot Russells tekanna. Eftersom Jahve har betydelse för oss i våra liv, medan tekannan inte har det, finns Jahve, men inte tekannan.
Fast det säger inget om existensen, bara vad vi tillskriver det vi tror existerar.
Vi kan inte veta. Och att vi inte kan veta, betyder varken att vi kan säga “Gud finns” eller ” Gud finns inte”. Tittar vi på beläggen, så törs jag lova att Gud verkligen inte finns. Och om Gud finns, varför ska hans moral och seder, som liknar mellanöstern för 2000 år sedan, råda i Sverige? En personlig gud kan manifesteras av vissa genom Bibeln, av andra genom Koranen, så har verkligen den personliga guden som så många tror på, glidit bort från dessa gamla skrifter. Vill konfrontera troende som säger sig predika “Guds ord”? Ta en titt på projektet AteistBibeln.
