Döm om min förvåning när jag insåg att det spökat i mitt barndomshem i den lilla bruksorten Gusum. Jag blev upplyst om förhållandena i ett avsnitt av TV4:s program Det okända. Jag har uppenbarligen förträngt en mängd övernaturliga händelser i min barndom, för det enda obehagliga jag minns från den tiden var ett antal excentriska bybor – som sig bör i små orter som Gusum – och en tavla på en ledsen clown som min mamma tyckte var fin, men skrämde livet ur mig och min bror.
Jag började förstå allvaret av mina förträngda barndomstrauman först efter att vi äntligen lyckats sälja huset till en intet ont anande barnfamilj. (Betänk det bevingade uttrycket ”Det finns inget svårare att bli av med än AIDS eller ett hus i Gusum.” Citat: alla som någonsin försökt sälja ett hus i Gusum.) De nya husägarna ringde upp min far och frågade om vi visste om någon dött i huset. Det visste inte min far. Vartefter tiden gick trillade det in ytterligare två inkvisitionssamtal. Hade vi möjligtvis ägt en stor, vit, långhårig hund med röda ögon och fradgande käftar? För en sådan hade sprungit genom hallen och jagat deras yngsta son. Vi hade ägt tre hundar, men ingen av dem passade riktigt in på beskrivningen. Det sista telefonsamtalet var inte så mycket en fråga som det var ett förskräckt konstaterande: en främmande, äldre karl hade kommit in oanmäld och satt sig i deras kök. Min far föreslog en äldre kuf i Gusum som hade haft just den vanan att plötsligt infinna sig i vårt hem, sittandes tillrätta i en skön fåtölj läsande dagens tidning. Men kufens signalement stämde inte på den ovälkomne husgästen. Vidare tyckte de nya husägarna att mannen i deras kök nog inte var av denna värld, trots allt.
Min far avskrev händelserna som medicinska bieffekter, och min familj fortsatte livet som vanligt. Tills den dag då vi, bänkade framför TV:n, plötsligt fick se pusselbitarna ramla på plats i form av medium Jörgen Gustafssons mäktiga ögonbryn. De nya husägarna hade fått nog av husets paranormala fasoner, och hade anlitat professionell hjälp för att identifiera och eliminera problemet.
Det var nu några år sedan avsnittet om spökerierna i min familjs förra hus sändes, men succén med att fördriva onda andar verkar vara ett så pass framgångsrikt koncept att serien aldrig tycks sluta. Det kan alltså vara aktuellt att återigen notera Det okändas mediums häpnadsväckande expertis. Jag har inte lyckats spåra upp avsnittet i fråga, och TV4 ville ha hutlösa summor för att sända mig en kopia, så jag plockar helt enkelt ut de godbitar som etsat sig in i mitt otvivelaktigt korrekta minne. (Preliminärt datum för repris i TV4 Plus är den 19 september kl 04:00, om någon skulle känna sig manad att konfrontera mig om detaljer. Del 17 av 23, säsong okänd.)
Familjen hade alltså bevittnat ett antal obehagliga företeelser i huset. Även grannen uppgav sig ha bevittnat oförklarligheter, men valde av någon anledning att inte låta min familj veta det när vi bodde där. (Vi dryga stadsbor hade säkert inte tillräckligt öppet sinne.) Dörrar öppnades av sig själva, fotsteg hördes på övervåningen när ingen var där, och oförklarliga skepnader hade synts i rummen. Det vore alltför lätt att vara skeptisk här och påpeka att huset är gammalt och skevt, och att träbalkar och liknande ofta knakar och ger ljud ifrån sig. Det vore också alltför cyniskt att påpeka att en bekräftelse på detta är att de två enorma salarna på övervåningen har så högt till tak av just den anledningen att golvet mellan andra och tredje våningen blivit så gammalt att det var tvunget att avlägsnas på grund av dess säkerhetsrisk. Det vore mycket elak och cyniskt.
Det vore också mycket lågt av mig om jag skulle försöka plocka isär mammans berättelse om hur hon känt en hand på sin arm i sitt sovrum – och förtvivlat sökt mota bort anden med en Bibel – med att referera till det förvånansvärt vanliga tillståndet sömnparalys. (Googla begreppet om det är obekant, det är fruktansvärt intressant. Men onda andar är förstås en mer spännande förklaring, om än kanske inte lika intellektuellt stimulerande.) Därför tänker jag istället beskriva det jag minns om andarna som Jörgen Gustafsson fick kontakt med.
Vid ett tillfälle kände Jörgen en paranormal närvaro, och meddelar kvinnan i familjen detta. Det är en snäll, kärleksfull, kramgo kvinna. En äldre kvinna. Som bakar bullar. Känner mamman i familjen måhända någon som passar in på beskrivningen? Oh ja, beskrivningen stämmer perfekt in på hennes gammelmoster! Eller mormor. Eller faster. Något sådant.
Inse min fasa när jag vid senare tillfällen läst på om mediums ”tricks”, och fått se skämtsamma referenser till just bullbakande tanter som ett typexempel på vad medium anser sig få kontakt med i andevärlden. Dessa ondsinta, skämtsamma skeptiker menar att det är en så pass generell beskrivning av en människa att vi alla skulle kunna känna någon som passar in på beskrivningen. Att medium skulle hitta på det, för att verka som att han eller hon har paranormala förmågor. Att medium skulle vara lurendrejare. Vilken befängd förklaring. Jag för min del vet ingen avliden som passar in på beskrivningen ”snäll bullbakare”. Förutom mormor. Och gammelmormor. Och grannfrun.
Kärnan till spökerierna i huset i Gusum verkar dock ha varit en gammal skomakare (eller liknande – den som orkar kolla på reprisen får som sagt rätta mig om det känns som en viktig detalj) som bott där många, många år tidigare. Tydligen tyckte han inte om att någon annan bodde i hans hus efter att han avlidit. Tack och lov fick Ögonbryns-Jörgen kontakt med skomakarens ande och övertalade honom att lämna familjen ifred. Han blundade, höll sig för pannan och manade skomakaren till att inte vända sig om, inte ångra sig, bara gå, gå. Utdrivningen lyckades. Fåglar kvittrade glatt under dubbla regnbågar, lyckan var återställd.
Varför var skomakarens ande inte ond på min familj, kan man ju undra? En förklaring kan vara att vi inte besudlade det gamla fina huset genom att måla väggarna i avsmakliga färger, och att vi inte byggde om en av de fantastiska salarna med improviserade väggar av plywood. (Se avsnittet om du vill gråta en skvätt.) Latenta andar skulle möjligtvis kunna väckas till liv av sådan blasfemi. Eller så var det bara, som min far uttryckte det, ”hjärnspöken, som det heter på gammal hederlig bondsvenska.”
Säga vad man vill om dessa händelser, men en sak är säker. Folkets intresse för svenssonexorcism tycks aldrig tyna bort, vad än vetenskap och rationellt tänkande erbjuder i dess ställe.
Fotnot: Carl von Blixen dissekerar Det okändas medium Terry Evans cold reading i Folkvett, nr3/2006: Terry Evans – mästare i cold reading
